Samtal på BUP

Igår var jag och maken på BUP för att prata med vår psykolog...
Måste säga att vilken stor skillnad det har blivit med vår son sen vi först sökte hjälp för snart två år sedan!!
Vi har verkligen fått mycket hjälp och stöd i vår situation!
Kan inte sluta lovprisa COPE utbildningen vi gick förra hösten!! Hur underbar kurs som helst som verkligen får en att tänka i nya banor och det hjälper jättemycket när man är fast i gamla spår...

Vi ser ju verkligen en stor förändring på vår son nu när man tittar tillbaka, jag minns inte när vi senast hade det så här "lugnt"... Håller tummar och tår att det håller i sig!

Det som har gjort denna förändring kom vi fram till igår på samtalet! Det handlar i stora drag om tre förändringar:

1. Hjälp från BUP och COPE med beteendebehandling
2. Ändringen av kosten
3. Samt att han själv har mognat lite mer

Vi bojkottade ju medicinen när vi började med den nya kosten och han är fortfarande utan... Funkar fortfarande bra!!

Lite bakslag räknar man ju alltid med när terminen tar slut och övergår i sommarlov... Vi vet ju av erfarenhet att det blir lite jobbigt att gå från inrutade dagar med skola och rutiner, till helt fria dagar där man i stort sett kan göra vad man vill...
Vi tänker underlätta för vår son genom att hjälpa honom att hitta på vad han ska göra för aktiviteter på dagarna... En bestämd aktivitet om dagen typ... Då har iaf ett riktmärke varje dag och känner själv att han får lite mer kontroll!

Annars så försöker vi njuta av sommarlovet så gott det går med hela familjen!  ;)

Vilken bergochdalbana det kan vara med ett "vanligt" barn...
Ännu snabbare går karusellen med vår son, ena stunden fort fort rakt upp mot himmelen tills man plötsligt bara slits ner på jorden igen utan att knappt fatta vad som hänt.

Detta senaste året har det hänt otroligt mycket! Vi har verkligen kämpat för vår son att han ska få en vardag som funkar!
vissa grejer funkar andra inte,nästa gång kan det vara helt tvärtemot. Det är som att man lever i ett mänskligt experiment...

I höstas gick vi en COPE-utbildning via BUP, denna rekomenderar jag starkt!!
Har verkligen fått ett helt annat synsätt och ett helt nytt tänk i hur man ska tackla vardagen! Att man med sitt eget beteende kan påverka så mycket! Helt underbart! Då får man ju mer kontroll och jag behöver kontroll! Kontroll på vardagen så den funkar. Det är inte lätt med tre barn, make och hund!  
Att så enkla saker som att välja sina ord och inte använda starka negativa ord som tex SKA och MÅSTE kan göra så stor skillnad. WOW!
Sen att man fick träffa andra föräldrar med samma eller liknade problem var ju fantastiskt! Man är verkligen inte ensam!  
Man kände sig sedd och man kunde hjälpa varann.  

Vår son har fått prova på medicin det senaste året och det har varit lite som med allting annat med honom, upp och ner. Ibland har det funkat ibland inte och hela det här året (2013) har det inte funkat. Fast vi tyckte det funkade så bra i höstas inte ens höjd dos gjorde någon skillnad. Tillbaks på ruta ett! :/

HEJ!

Har länge tänkt att det kan va bra att få ett utlopp för sina tankar och funderingar!

För ett år och fyra månader sedan fick vi en diagnos på vårat äldsta barn. 

ADHD

Det var med både sorg och glädje vi tog emot beslutet efter ett halvår med tester, intervjuer och samtal.

Vi kämpade länge innan vi kom till insikten att vi är nog inte dåliga föräldrar som inte kan uppfostra detta bråkiga barn. Utan att de kanske faktiskt kunde bero på något som just då var utanför vår kontroll.

ADHD - Ett väldigt känsligt ord! Det har blivit lite som ett skällsord. Ungefär som CP-skadad och Dampbarn var när jag växte upp.
Det känns ganska tråkigt! 

Särskillt när det faktiskt finns vissa ljuspunkter med denna diagnos! Visst han kan ha koncentrationssvårigheter, lätt hamna i affekt och vara allmänt svår men när han verkligen är intresserad av något då faller det sig verkligen lätt för honom och han tar reda på allt! Han har den snabbaste associationsförmågan jag någonsin sett! Vilket gör honom väldigt påhittig och full av fantasi. 

Som med de flesta barn har han både bättre och sämre sidor. Han har ett mycket större känslosvall än flesta! Är man ledsen så "har jorden gått under" är man glad är man Superglad! Men så finns det även ett spectra av dysterhet. Vilket nästan känns jobbigast, för hur får man någon glad som absolut inte vill det?

Detta är en liten snabb sammanfattning av våran son. 

När man fått barn vill man gärna se allt gott i dom! Och när man har ett barn med dessa svårigheter är det än mer nödvändigt att hitta dessa ljuspunkter! Hur ska man annars orka?