HEJ!

Har länge tänkt att det kan va bra att få ett utlopp för sina tankar och funderingar!

För ett år och fyra månader sedan fick vi en diagnos på vårat äldsta barn. 

ADHD

Det var med både sorg och glädje vi tog emot beslutet efter ett halvår med tester, intervjuer och samtal.

Vi kämpade länge innan vi kom till insikten att vi är nog inte dåliga föräldrar som inte kan uppfostra detta bråkiga barn. Utan att de kanske faktiskt kunde bero på något som just då var utanför vår kontroll.

ADHD - Ett väldigt känsligt ord! Det har blivit lite som ett skällsord. Ungefär som CP-skadad och Dampbarn var när jag växte upp.
Det känns ganska tråkigt! 

Särskillt när det faktiskt finns vissa ljuspunkter med denna diagnos! Visst han kan ha koncentrationssvårigheter, lätt hamna i affekt och vara allmänt svår men när han verkligen är intresserad av något då faller det sig verkligen lätt för honom och han tar reda på allt! Han har den snabbaste associationsförmågan jag någonsin sett! Vilket gör honom väldigt påhittig och full av fantasi. 

Som med de flesta barn har han både bättre och sämre sidor. Han har ett mycket större känslosvall än flesta! Är man ledsen så "har jorden gått under" är man glad är man Superglad! Men så finns det även ett spectra av dysterhet. Vilket nästan känns jobbigast, för hur får man någon glad som absolut inte vill det?

Detta är en liten snabb sammanfattning av våran son. 

När man fått barn vill man gärna se allt gott i dom! Och när man har ett barn med dessa svårigheter är det än mer nödvändigt att hitta dessa ljuspunkter! Hur ska man annars orka?